Match
1 - 2
Dalhems IP
28 september 2019
15:00
Referat
Referat: Backarnas FF - AIF Barrikaden
Startelva: Mirjam – Disa S, Ebba, Lisa, Malin E – Maja, Andrea, Amanda, Sofia A – Eva, Ida
Började på bänken (att kalla dem avbytare leder tankarna fel eftersom vi gick runt rätt mycket så att väldigt många spelade ungefär lika mycket, dock inte lika mycket i backlinjen där om jag såg rätt Ebba och Lisa spelade mittbackar hela matchen medan Heidi, Disa, Maja och Malin E delade på ytterbacksplatserna) gjorde: Heidi, Malin, Ellinor, Siri och Sofia
Så infriades då så gott som alla målsättningar på en gång. Vi gjorde mål, vi tog ledningen i en match, vi gjorde för första gången mer än ett mål, vi vann och var dessutom också nära att hålla nollan.
De två första målsättningarna infriades redan innan jag nätt och jämnt hunnit ut från fiket. Redan efter ganska precis en minut gjorde Amanda 1-0 från nära håll efter ett fint anfall. Det såg sedan också fortsättningsvis väldigt bra ut och framför allt försvarsspelet fungerade väldigt bra men vi hade också en hel del fina anfallskombinationer och dominerade spelmässigt.
Efter cirka 10 minuter hade lagen var sin het målchans inom en halv minut. Först schabblade en Malmögärisspelare bort ett friläge å det grövsta och sedan hade Eva ett tungt långskott som målvakten tappade framför en framrusande Amanda som dock inte riktigt hann till bollen innan målvakten fick tag på den igen. Därefter dröjde det länge med några heta målchanser men vi var hela tiden det spelmässigt något bättre laget.
Mot slutet av halvleken var det slut på målchanstorkan när vi skapade två jättefina målchanser varav den första resulterade när Amanda efter ännu ett fint anfall kom ensam med målvakten och vackert lyfte den över densamma. Detta hände i den 42:a min och bara minuten efteråt hade Sofia A ett skott i ribban. Ett 3-0-mål där och matchen hade nästan känts punkterad vilket kan låta lite väl kaxigt av ett lag med vår tabellrad men så som matchen såg ut kändes det faktiskt så.
Farhågorna att vi skulle bli allt för avvaktande av rädsla att tappa vår, under en hel säsong så efterlängtade, ledning visade sig till en början obefogad. Vi spelade något mer defensivt men vågade fortfarande hålla i bollen i stället för att bara tjonga undan och fanns det någon nervositet så omsattes den i så fall i rejäla kämpatag.
I mitten av halvleken hade de ett par bra reduceringslägen där Mirjam i målet fick ge prov på sin stora kapacitet för att avvärja. Redan efter den första av dessa klara Malmögärischanser började ett visst återfall i det vi sett lite för mycket av i en del matcher, en lite väl avvaktande hållning när motståndarna anfaller synas och efter den andra än lite mer.
Efter en inte allt för lång stund tog vi dock tag i allt igen och avvaktandet blåste bort vilket också krävdes när våra motståndare flyttade sina bästa spelare allt längre upp i banan för att komma ifatt oss målmässigt.
Vi hade i den 79:e min på nytt en chans att punktera matchen – den här gången utan minsta tvivel – när ett skott gav en retur som borde kunnat rakas in av en fri spelare mycket nära det halvtomma målet.
Precis mot slutet gjorde Malmögäris en precis likadan forcering som vi i slutminuterna av förta halvlek och precis som i
vårt fall resulterade det i en ramträff och ett mål. I det här fallet kom ramträffen först i form av ett stolpskott i den 85:e min. Målet kom minuten därefter och det forcerades in från nära håll efter en hörna.
Publikens nervositet och synnerligen täta klocktittande, som varit omfattande under hela andra halvlek, antog nu gigantiska proportioner men som tur var verkade det inte smitta av sig på spelarna (tja, klocktittandet var förstås svårt att få till för dem utan matchklocka?) som slutförde matchen klokt och ganska lugnt.
När slutsignalen ljöd efter en och en halv minuts tillägg, ett befogat sådant sedan Mirjam fått någon smäll tidigare och blivit liggande, var naturligtvis euforin total bland såväl spelare och ledare som på läktaren och lättrörd som jag själv är kom det en och annan tår i ögonvrån.
Ska man summera matchen så var det totalt sett en relativt jämn match såväl spel- som chansmässigt men om något lag var värt att vinna så var det otvivelaktigt vi. Vi var det klart bättre laget i första halvlek medan de var aningen bättre i andra. Om man ska värdera vår prestation i absoluta termer och inte jämfört med motståndarnas så var den väldigt bra. Vi har nu successivt fått ett eget spel med de långa anfall som fram till de sista matcherna helt lyst med sin frånvaro. Dessutom jobbade alla som ett lag och slet för varandra och ingen alls föll ur ramen spelmässigt.
Statistik med våra siffror först: Hörnor: 5-4 Avslut på mål: 8-9 Avslut utanför: 2-7
Till sist en reflexion; väldigt duktiga Amanda Liedman som alltså gjorde båda målen fick nu än mer revansch än de övriga och ska väl ha en än större eloge än alla andra för att inte ge upp trots de siffermässigt inte så lysande resultaten. Detta var hennes blott tredje match och hennes två första slutade med resultaten 0-12 och 0-17. Det måste ju ses som ett mycket gott tecken på stämningen i laget att någon som är så pass duktig och uppenbarligen spelat mycket tidigare inte låter sig nedslås av det.
Yippee! Det hände verkligen!
